Haruki Murakami, Elefanten som gick upp i rök

Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami
Detta var min första Haruki Murakami bok och en underbar upptäckt! Hans berättelser påminner lite om Anna Gavalda i uttryck och intrig. En mysig bok med oväntade vändningar i varje novell som lämnar mig med en känsla i kroppen att vilja upptäcka mer, mer, mer...

Citat ur Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna:
Jag hade inte ens hunnit dricka ur ölen till hälften när telefonen började ringa igen.
"Kan du ta det?" ropade jag in i vardagsrummets mörker.
"Jag vill inte. Gör det själv", sa min fru.
"Jag har ingen lust", sa jag.
Telefonen fortsatte att ringa utan att någon svarade. Ringandet fick dammet som svävade i rummets mörker att virvla upp. Jag och min fru sa inte ett ord till varandra. Jag drack upp min öl och hon grät ljudlöst. Jag räknade till tjugo signaler, sedan gav jag upp. Man kan ju inte räkna telefonsignaler i all evighet heller.

Citat ur Lederhosen:
"Jamen, varför bestämde sig då din mor för att skilja sig under de där trettio minuterna?"
"Det förstod inte ens mamma själv under lång tid. Det var det som gjorde att hon betedde sig så underligt sen. Det enda hon var på det klara med, var att hon kände en outhärdlig avsky växa inom sig medan hon tittade på mannen i lederhosen. En avsky för sin man som var så stor att hon inte kunde rå på den. Lederhosenmannen hade precis samma kroppskonstruktion som min pappa - ja, om man bortsåg från hudfärgen - samma form på benen, magen och den begynnande flinten. Han stod där, skakande av skratt i de nya lederhosen, och såg ut att stormtrivas. När mamma såg på honom, kunde hon känna hur en vag känsla undan för undan blev allt starkare. För första gången insåg hon hur mycket hon egentligen hatade sin man."

Anthony Burgess, Skuggan av ett svek

Skuggan av ett svek av Anthony Burgess
En spionroman där agent Hillier ska utföra sitt sista uppdrag, att ta hem en avhoppad vetenskapsman, Roper, från Sovjet. En bok med hyfsat invecklad intrig och som grottar sig i filosofiska resonemang om vad som är gott och ont. Lite för stereotyp för mig men den filosofiska vinkeln var trevlig.

Citat:
Detta var Roper, sir - kompaniadjuntant Roper - i spetsen för städpatrullen som ryckte in efter tyskarna när de hade kapitulerat. Detta brev och de tre närmast följande (han skrev av sig sin ångest, helt enkelt) berättade om uppkastningar och en vanvettig skräck för att de nästan döda i högen plötsligt skulle vältra undan sina helt döda kamrater och komma för att slicka i sig det halvsmälta proteinet. De berättade också om mardrömmar av ett slag som vi alla hade, alla vi som hade trätt in i dödslägren och stått lamslagna med munnen stelnad i en grimas som till en början inte ens själv visste om att den var ett uttryck för lusten att kräkas eller för den rena häpenheten. Vi var tvungna att gapa: det var den enda möjliga orala reaktionen på vad vi såg och kände lukten av. Vi ville inte tro det, eftersom tron att en civiliserad nation hade varit i stånd till allt detta måste vända upp och ner på allt vad vi hade tagit för givet i fråga om civilisationen, framåtskridande och de konstnärliga, vetenskapliga och filosofiska prestationernas upplyftande förmåga (vem kunde förneka att tyskarna var ett framstående släkte?). För min del kom jag dit som ensam tolksergeant i en liten rysk-amerikansk grupp (jag har med flit glömt bort var dödslägret låg) och upptäckte vad jag borde ha vetat: att ord blev intetsägande, antingen de var ryska eller engelska.

Kurt Vonnegut, Sirenerna på Titan

Sirenerna på Titan av Kurt Vonnegut
Kurt Vonnegut är en av mina favoritförfattare som skriver en typ av Sci-Fi böcker som är svåra att matcha. Sirenerna på Titan utspelar sig i olika delar av solsystemet (Merkurius, Jorden, Mars och Titan som är en av Saturnus månar). Människan har under en lägre tid utforskat större och större cirklar men rymd-eran har i boken nått till den gräns där man förstår att det viktiga egentligen ligger inom oss. Detta tillsammans med det faktum att senaste rymdfararen fastnade i ett KRONOSYNKLASTISKT INFUNDIBULA (vilket gör att en person inte bara existerar i en tid eller en plats utan lite överallt samtidigt) ledde till att utforskningen av rymden avslutades. Detta utnyttjas av Winston Niles Rumfoord till att försöka skapa en ren religion utan intervenistiska gudar.En religion där alla enbart är offer för tillfälligheter.

Citat:
Ibland tycker jag att det är ett stort misstag att ha materia som kan tänka och känna. Den klagar så. Men i det sammanhanget skulle kanske stenbumlingar och berg och månar kunna anklagas för att vara lite för flegmatiska.
Winston Niles Rumfoord

Citat:
Hans skepp fick sin energi genom ett fenomen som är känt som UVAB eller Universella viljan att bli. UVAB är det som skapar universum ur intigheten - som gör att intigheten kräver att få bli någontinghet.
Många jordingar är glada för att jorden inte har UVAB.
Som det heter i den populära ramsan:

Willy hitta' lite grann av Universa viljan att bli.
Sitt bubbelgum la han det i.
Mixtra med kosmos är sällan bra.
Willy är sex nya Vintergator i da'.

Ernest Hemingway, Farväl till vapnen

Farväl till vapnen av Ernest Hemingway
En underbar och tragisk skildring av en kärlekshistoria mellan en amerikansk röda-korset-arbetare i den italienska armen och en engelsk sjuksköterska i Italien under första världskriget. Henry och Catherine finner en egen varm tillvaro i det i övrigt kyliga och meningslösa krigstillståndet.

Citat:
Om människor uppträder med så mycket mod i denna värld måste världen döda dem för att bryta dem, och därför dödar världen dem naturligtvis. Världen bryter alla, och efteråt är många starka på de brutna ställena. Men de som inte vill låta sig brytas blir dödade. Världen dödar opartiskt de mycket goda och de mycket milda och mycket tappra. Om man inte tillhör någon av dessa kategorier kan man ändå vara säker på att bli dödad, men världen kommer inte då att göra sig någon speciell brådska.

John Steinbeck, Once There Was a War

Once There Was a War av John Steinbeck
John Steinbeck var krigskorrespondent från USA, placerad i England, Afrika och Italien under andra världskriget. Han skildrar kriget med allvarliga, roliga, känslosamma historier baserade på sina brev och artiklar från kriget. Ett helt annat sätt att läsa om kriget än jag stött på tidigare.

Citat, The Worried Bartender:

SOMEWHERE IN THE MEDITERRANEAN WAR THEATER, October 20, 1943—When our small American force had captured the island of Capri with no resistance whatsoever on its part or on ours, it was only natural that sooner or later we should meet Luigi the bartender. Luigi had kept warm during the whole war a love of Americans based, he freely admitted, on a memory of tips in the nicer days when American tourists came to bathe in the Blue Grotto and the pink wine. When sailors and officers from the little force inspected the defenses of Luigi’s bar and found them formidable. Luigi was cordial but sad. He spoke the English we know, the English of the banana pushcarts and the pizzerias, of the spaghetti joints and grind organs. Luigi’s dialect sounded like home.

Luigi was gay but sad. His joy had a habit of falling off in the middle and dissipating. One afternoon, after each one of us had tried to remember a man named Giuseppe Marinari, of Gary, Indiana, who was Luigi’s third cousin, we inquired into his sadness. And only then did his trouble come out with a rush.

It seemed that Luigi had a daughter and, more than that, he had an incipient grandchild. But this daughter and this expectation were across the little stretch of water in Castellammare. And what was worse, the Germans were moving up on Castellammare and we were not there in enough force either to repel or to intercept them. Con­sequently it seemed that Luigi’s daughter was very likely to have her child in a shell hole, illuminated by star shells and parachute flares and possibly speeded up by bomb bursts. Luigi was worried and upset because, he explained, it was not as though he had other daughters or grand­children. This was his sole chick, due to some misfortune or deformity, the reason for which was known only to God. And as Luigi poured out his story he also poured out Scotch whisky that had been buried in the earth in back of his bar ever since the war started.

Going back to the ship, the little group could not lose the sadness that Luigi had planted in it. “How would you like it to happen to your family?” Lieutenant Blank said. “Why, you can look across to Castellammare.”

On this basis the group visited the commodore in the wardroom of his flagship. They told their story and the commodore looked gravely over his coffee cup at them. And his very calm blue eyes got bright with amusement. “What do you want me to do,” he asked, “attack Castellammare?”

“No, sir,” said Lieutenant Blank. “But we have six captured Italian MS boats. How would it be if we took one of them and just went over and got her? It would only take an hour or less.”

“And suppose you lost the boat and got yourself killed?”

“We wouldn’t do that, sir. We would just run over and get her. We could do it in practically a few minutes.”

The commodore said, “I can’t permit it. The thing is out of the question. The thing is silly. We’re trying to run a war, not a maternity hospital. And besides, I have work for you to do. You can’t go running about like this.”

“Yes, sir,” said Lieutenant Blank.

“These are your orders,” said the commodore.“You are to take one of the MS boats and patrol the coast of the mainland, particularly in the area about Castellammare. You will report the presence of any German shipping there and if you see any hostile craft you will report it and engage it. It may be necessary for you to go pretty far in­shore to carry out these orders. Do you understand?”

“Yes, sir,” said Lieutenant Blank, “but I sure wish we could have got that girl off.”

“This is no time for sentiment,” the commodore said.

The thing was very quick. It required only to pull up to the little dock at the little town and to ask for Luigi’s daughter. In ten minutes she was at the dock carrying a bundle of clothing and, in our estimation, she was a little closer than even Luigi suspected. And then the Isotta-Fraschini engines of the MS boat purred and the white wake spread away from the boat and she cut through the water back to Capri, for MS boats do not ride on top of the water, they knife through it.

The rest was very silly. Luigi was at the waterfront and he cried and his daughter cried and about a thousand Caprianos cried and the sound of kissing was deafening and a lot of sailors looked gruff and a kind of triumphant procession went up the hill on the funicular railway and there was something in the nature of a party at Luigi’s bar. The child, no matter what its sex, is going to have Lieutenant Blank’s first name, and not only Luigi but all Luigi’s relatives are going to remember all of us in their prayers for hundreds of years to come.

So much for the assurances. But the next morning a party of five went up on the hill to get haircuts. We were sitting reading copies of The London Pictorial for 1937 and waiting for the one barber chair to be vacant when in the doorway Luigi appeared. And Luigi carried a little tray and on the tray was a Scotch and soda for each of us. And later in the day we went shopping and wherever we stopped to look and to buy there Luigi appeared with his little tray.

It was a pretty nice day.

Jerome K. Jerome, Three men in a boat

Three men in a boat av Jerome K. Jerome
En bok full av historier och vindlande utlägg om och runt livet på en båt på Themsen. Undertiteln "To say nothing of the dog" avlöjar att de faktiskt är fyra ombord. Boken är mycket underhållande men jag har nog ändå missat väldigt mycket humor då den dels är skriven på engelska och dessutom år 1889. Språket är inte alltid helt enkelt!

Citat, hur det är att vara hypokondriker:
With me, it was my liver that was out of order. I knew it was my liver that was out of order, because I had just been reading a patent liver-pill circular, in which were detailed the various symptoms by which a man could tell when his liver was out of order. I had them all.
It is a most extraordinary thing, but I never read a patent medicine advertisement without being impelled to the conclusion that I am suffering from the particular disease therein dealt with in its most virulent form. The diagnosis seems in every case to correspond exactly with all the sensations that I have ever felt.
I remember going to the British Museum one day to read up the treatment for some slight ailment of which I had a touch—hay fever, I fancy it was. I got down the book, and read all I came to read; and then, in an unthinking moment, I idly turned the leaves, and began to indolently study diseases, generally. I forget which was the first distemper I plunged into—some fearful, devastating scourge, I know—and, before I had glanced half down the list of “premonitory symptoms,” it was borne in upon me that I had fairly got it.
I sat for awhile, frozen with horror; and then, in the listlessness of despair, I again turned over the pages. I came to typhoid fever—read the symptoms—discovered that I had typhoid fever, must have had it for months without knowing it—wondered what else I had got; turned up St. Vitus’s Dance—found, as I expected, that I had that too,—began to get interested in my case, and determined to sift it to the bottom, and so started alphabetically—read up ague, and learnt that I was sickening for it, and that the acute stage would commence in about another fortnight. Bright’s disease, I was relieved to find, I had only in a modified form, and, so far as that was concerned, I might live for years. Cholera I had, with severe complications; and diphtheria I seemed to have been born with. I plodded conscientiously through the twenty-six letters, and the only malady I could conclude I had not got was housemaid’s knee.

Citat, hur svårt det är att hantera en draglina:
There is something very strange and unaccountable about a tow-line. You roll it up with as much patience and care as you would take to fold up a new pair of trousers, and five minutes afterwards, when you pick it up, it is one ghastly, soul-revolting tangle.
I do not wish to be insulting, but I firmly believe that if you took an average tow-line, and stretched it out straight across the middle of a field, and then turned your back on it for thirty seconds, that, when you looked round again, you would find that it had got itself altogether in a heap in the middle of the field, and had twisted itself up, and tied itself into knots, and lost its two ends, and become all loops; and it would take you a good half-hour, sitting down there on the grass and swearing all the while, to disentangle it again.
That is my opinion of tow-lines in general. Of course, there may be honourable exceptions; I do not say that there are not. There may be tow-lines that are a credit to their profession—conscientious, respectable tow-lines—tow-lines that do not imagine they are crochet-work, and try to knit themselves up into antimacassars the instant they are left to themselves. I say there _may_ be such tow-lines; I sincerely hope there are. But I have not met with them.
This tow-line I had taken in myself just before we had got to the lock. I would not let Harris touch it, because he is careless. I had looped it round slowly and cautiously, and tied it up in the middle, and folded it in two, and laid it down gently at the bottom of the boat. Harris had lifted it up scientifically, and had put it into George’s hand. George had taken it firmly, and held it away from him, and had begun to unravel it as if he were taking the swaddling clothes off a new-born infant; and, before he had unwound a dozen yards, the thing was more like a badly-made door-mat than anything else.

Linda Olsson, Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson
En väldigt vacker bok, jag hittar inte andra ord än vacker. Boken handlar om vänskapen mellan Veronika, ung författare, och Astrid, äldre kvinna i ensamhet. Veronika bosätter sig tillfälligt i en enslig by på landsbygden för att skriva sin bok. Astrid bor i grannhuset. Deras vänskap börjar då Veronika vinkar till Astrids köksfönster som står på glänt.

Citat, när Astrid vaknar:
Astrid låg stilla med spetsade öron och såg rummets tak ändra färg. Mörkrets ljud var svaga men välbekanta. Hon hörde snön anpassa sig till den långsamt stigande temperaturen, märkte vinden som gjorde sig beredd att friska i, uppfångade rasslet när små fötter kilade över den hårda skaren på snön som töat och frusit om vartannat. Natten hade givit vika; dagen grydde. Hon hörde morgonens första ljud: kråkor som kraxade. Som om ljudet burits dit av ljuset trängde det in i rummet. Hon rörde sig inte, men hennes ögon var öppna, hörseln skärpt. Ljuden och ljuset sträckte sina tentakler runt rummet, fingrade på väggarna, taket, golvet. Gled över hennes filt och stannade till. Hon betraktade ljuset när de första bleka solstrålarna vandrade över den grå takytan. Det gick inte att komma undan. Till slut måste hon kapitulera och ta itu med ännu en dag.

Citat, när Astrids mor lämnar henne:
När och var börjar det? Under alla dessa år som jag har vårdat minnet av min mor tror jag att jag gjorde det ögonblicket till såväl början som slutet. När jag såg henne stiga upp i vagnen med ryggen vänd mot mig. Det tycktes utmärka slutet på allt som var gott, på själva livet. Och början på en livslång ensamhet. När jag tänker på det nu undrar jag. Jag tror att det kanske inte finns några sådana avgörande ögonblick över huvud taget. All början och allt slut är flytande. Långa kedjor av händelser där vissa länkar förefaller så ovidkommande och andra så oerhört betydelsefulla medan de i själva verket äger samma tyngd. Det som kan framstå som ett enda dramatiskt ögonblick är bara en länk till det som var före och det som kommer efter.

Citat, när Veronika och James älskat:
Han vänder sig ett kvarts varv och lade sig på rygg med armarna i kors under huvudet. Jag iakttog hans profil och inpräntade varje linje i minnet.
"När vi har älskat ligger jag vaken och ser på dig", sa han. "Jag är orolig för att du tyst ska lyfta på täcket och försvinna om jag blundar. Försvinna som en hjort i mörkret."

Citat, när Veronika berättar för Johan att hon åker till James:
När jag berättade det för honom visste jag att jag aldrig mer ville orsaka någon en sådan smärta. Kanske ljuset spelade mig ett spratt, men det var som att se någon dö. Som om plötsligt allt liv runnit bort från både ansiktet och kroppen. Han satt blickstilla med vidöppna ögon. Bara hans händer rörde sig, om varandra, om och om igen. Så började tårar falla på fingrarna. Han gjorde inget försök att torka bort dem. Det fanns ingenting jag kunde säga och vi satt där tysta medan gästerna vid de andra borden fortsatte äta, skratta, prata. Som om ingenting hade hänt. Till slut ursäktade han sig och gick på toaletten. Jag betalade och väntade i foajén när han kom ut igen.
[...]
"Jag hade fel, Veronika", sa han och tittade upp. "nuet räckte inte. Jag ville ha framtiden också."

Citat, när Astrid tagit livet av sin dotter:
När morgonsolens första strålar visade sig gick jag tillbaka hem med hennes kropp i min famn. Jag gick upp till badrummet och klädde av henne. Kroppen var så lätt på min arm och hennes hud var så vit. Jag tog vatten i min kupade hand och tvättade henne. Det droppade i tvättstället, som tårar. När jag var färdig svepte jag en mjuk handduk om henne innan jag gick in i sovrummet och plockade fram hennes dopklänning. Jag satte den på henne och borstade hennes våta hår. Jag höll henne hårt intill mig och rörde vid håret med handen. När jag tryckte läpparna mot hennes huvud kände jag ingen annan doft än tvålens svaga parfym.
Jag lade henne i hennes säng och slätade till filten. Sedan gick jag ner i köket där min man satt vid bordet.
"Ditt barn är dött", sa jag.
Och sedan fanns bara tystnad.

Citat, dikt av Minamoto no Shigeyuki (960-1000)
Som en driven våg,
Kastad av våldsamma vindar mot klippan,
Sådan är jag: ensam
Och bruten på stranden,
Med minnet av det som var.

Albert Einstein, Relativity - The special and the general theory

Relativity - The special and the general theory av Albert Einstein
Wow, den går att läsa!
Nu har jag bara fixat special-delen, men snart fortsätter äventyret!

Citat:
THE PRESENT book is intended, as far as possible, to give an exact insight into the theory of Relativity to those readers who, from a general scientific and philosophical point of view, are interested in the theory, but who are not conversant with the mathematical apparatus 1 of theoretical physics. The work presumes a standard of education corresponding to that of a university matriculation examination, and, despite the shortness of the book, a fair amount of patience and force of will on the part of the reader. The author has spared himself no pains in his endeavour to present the main ideas in the simplest and most intelligible form, and on the whole, in the sequence and connection in which they actually originated. In the interest of clearness, it appeared to me inevitable that I should repeat myself frequently, without paying the slightest attention to the elegance of the presentation. I adhered scrupulously to the precept of that brilliant theoretical physicist, L. Boltzmann, according to whom matters of elegance ought to be left to the tailor and to the cobbler. I make no pretence of having with-held from the reader difficulties which are inherent to the subject. On the other hand, I have purposely treated the empirical physical foundations of the theory in a “step-motherly” fashion, so that readers unfamiliar with physics may not feel like the wanderer who was unable to see the forest for trees. May the book bring some one a few happy hours of suggestive thought!

Erlend Loe, Blåst

Blåst av Erlend Loe
Boken handlar i stort om hur man vet om man verkligen är kär och om hur svårt det kan vara att ta kontroll över sitt liv på sina egna villkor.
Erlend Loe i sitt esse. Stor igenkänningsfaktor.

Citat:
Och mitt i natten vaknade jag.
Lamslagen av tanken på att den enda i hela världen som skall leva mitt liv är jag.

Gene Brewer, Mannen från K-PAX

Mannen från K-PAX av Gene Brewer
Boken handlar om 'prot', intagen på mentalsjukhus, som är övertygad om att han kommer från PLANETEN K-PAX. Det verkar vara ett ställe, nära besläktat med paradiset, där många av mänsklighetens hemskheter helt enkelt inte existerar. En gökboet i modernare tappning.
Bokens författare, Gene Brewer, molekylärbiolog och bosatt i New York, förtidspensionerade sig för att kunna skriva denna roman, springa maraton och ta flygcertifikat.

Citat:
Det beror på vad ni menar med 'moral'. Jag antar att ni tänker på religion.
Ja.
Som jag sade tidigare, vi har inga religioner på K-PAX, tack gode gud.
Gud?
Det var ett skämt. Prot skrev något i sin anteckningsbok. Har ni inget sinne för humor på den här PLANETEN?
Ni tror alltså inte på Gud?
Tanken fanns några hundra cykler men avvisades snart.
Varför?
Varför lura oss själva?
Men om det skänker tröst...
Ett falskt hopp ger bara falsk tröst.
Delar alla K-PAXianer den här uppfattningen?
Det tror jag. Det är inget som diskuteras speciellt mycket.
Varför inte?
Hur ofta diskuterar ni drakar och enhörningar?

[...]

I början var jag förbryllad över frågan om varför Robert, när han befann sig i en sådan outhärdlig situation, inte flyttade från staden med sin gravida hustru till en annan del av landet, både för arbetets skull och för att slippa ifrån bigotteriet i den lilla staden. Det var Giselle, själv småstadsflicka, som upplyste mig om att unga människor över hela Amerika, fångna i familjeband och ekonomiskt beroende tar arbeten de avskyr och stannar resten av livet medan de bedövar sig på fritiden med öl, sport och tvåloperor.

Lotta Lundberg, Låta sig hända

Låta sig hända av Lotta Lundberg
Boken handlar om mötet mellan Ylva och Marit. Ylva, 18, skriver en uppsats om Berlinmuren som berör hennes tyskalärare Marit djupt. Den väcker minnen från Marits tunga barndom i krigets Tyskland. När Ylva råkar illa ut på en fest med sina klasskompisar är Marit där och stöttar och hjälper. Marit går över gränsen i sitt stöd...

Citat:
Den natten drömmer Ylva att Marit förvandlas till en ko.
De är på väg in i tunnelbanevagnen och ska vidare till Cahrlottenburg, där hotellet ligger, men det går inte att få in Marit genom dörren.
Folk skriker och hötter med nävarna och Marit bara fortsätter att blänga samtidigt som hon idisslar och svänger med svansen.
Ylva får mer och mer panik. Hon måste få in Marit i vagnen och hon måste skynda sig. Hon står på perrongen och gråter och bönar. Marit förblir orörlig. Och tung. Och alldeles för stor för att kunna komma in i tåget.
Ingen kommer Ylva till undsättning. Istället lurar det sjörövare vid utgången och Ylva vet att om de inte kommer med nästa tåg till Charlottenburg så blir Marit våldtagen. En sargad ko har ingen plats på jorden, det vet Ylva också. En ko, som man förgripit sig på måste flyga till himlen.
Himlen är redan full av stinna, vaggande kossor, som tittar ner på perrongen genom ett galler. De spräckliga varma djurkropparna ångar och blänker. Sakta, sakta förvandlas de brunrandiga hudarna till fångdräkter.
Himlen är ett fängelse. Fyllt av våldtagna kor, drömmer Ylva och vaknar inte av sin dröm.

Anna Gavalda, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda
En underbar samling noveller, var och en med stor överraskningseffekt. Här blir det aningen absurda näst intill normalt då det avhandlas med lugn och självklarhet. Som när de två ynglingarna totalförstört inredingen i pappas Jaguar då de av outgrundlig anledning stängt in ett förmodat avlidet vildsvin i bilen. Ett vildsvin som strax vaknar till liv och massakrerar hela bilens interiör. Då de går från olycksplatsen i tyst samförstånd med leenden på läpparna. Det var en del av livet bara...

Men så till mitt favoritcitat ur denna novellsamling:
Han räcker mig min svarta kappa och då...
Jag beundrar den konstförfarnes arbete, hatten av för det, det är väldigt diskret, närmast omärkligt, det är verkligen väl uträknat och strålande bra utfört: i samma stund som han lägger kappan över mina blottade silkeslena axlar, tar han sig den halva sekund som krävs och får till en fulländad huvudböjning ner mot kavajens innerficka för att kunna kasta ett öga på mobilens meddelanderuta.
Jag är återigen vid mina sinnens fulla bruk. I ett enda slag.
Den förrädaren.
Den otacksamme karln.
Vad har du nu ställt till med, din olycka!!!
Var hade du tankarna då när mina axlar var så rundade, så varma och din hand så nära!?
Vad för något tycktes dig viktigare då än mina bröst som bjöd ut sig för din blick?
Vad låter du dig störas av när jag förväntade mig att få känna din andhämtning mot min rygg?
Du kunde alltså inte låta din förbaskade manick vara till sen, sen när du väl hade älskat med mig?
Jag knäpper kappan ända upp i halsen.
Ute på gatan börjar jag frysa, jag är trött och mår illa.
Jag ber honom följa mig till första bästa taxistolpe.

Hjort & Rosenfeldt, Lärjungen

Lärjungen av Hjort & Rosenfeldt
Helt klart inte min typ av bok. En kriminalroman som handlar om en rad kvinnomord som begås i Stockholmstrakten. Sebastian Bergman är före detta polis som för fjorton år sedan placerade Edward Hinde bakom lås och bom. De nya morden är exakta kopior av Edwards brott. En psykologisk kamp mellan Sebastian och Edward tar oss hela vägen fram till den spännande upplösningen! Lite för grunt för mig.

Citat:
Han la ner morgontidningen på köksbordet, tog telefonen och ringde till Trolle. Fortfarande inget svar. Oron kom tillbaka. Vad hade hänt? Varför svarade han inte? Något måste ha hänt. Plötsligt kände han den märkliga längtan efter att krypa ner i sängen med Ellinor. Pausa verkligheten igen. Strunta i allt. Han insåg plötsligt vad hon var för honom. Hon var någon att krama när det var jobbigt. Som alltid var glad att se honom. Som glömde bort alla elakheter.
Han insåg med självklarhet varför han inte hade dåligt samvete gentemot Lily.
Ellinor var som ett husdjur.
Vissa skaffade hund, han fick Ellinor Bergkvist.

Pierre Szalowski, Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski
Boken handlar om en elvaårig pojke i Quebec som står inför det faktum att Hans föräldrar tänker separera. Han vänder sig till himlen efter hjälp och får oväntat svar i form av århundradets värsta isstorm. Den ändrar inte bara på pojkens liv utan en hel hoper människors öden följer med när pojken blir bönhörd.
En banal men söt liten bok!

Citat:
Jag lade mig på rygg och tittade upp i taket. Det var vitt precis som förut, men det vita såg annorlunda ut. Jag förstod inte, allt var som vanligt. Samtidigt var ingenting som vanligt längre. Sedan kom det plötsligt. Mina ögon fylldes av tårar som sprutade över hela ansiktet. Jag satte händerna för kinderna, men tårarna trängde igenom. Jag kunde inte stoppa dem. Jag hade aldrig gråtit så mycket. I vanliga fall är det när jag gör mig illa, eller när någon kompis slår mig, som jag gråter. Nu kom det inifrån. Det gör mycket ondare. Det visste jag inte.
Det var inte möjligt att det här hände mig! Inte mig. Hur kunde de separera? Dela på mig?  Det var omöjligt! Föräldrar separerar aldrig, bara andras föräldrar.
- Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!
Jag grät ännu mer, ända tills det inte fanns någon gråt kvar. Jag visste inte att den också kunde ta slut. De hade inte ens frågat vad jag tyckte. Trots att det gällde mig och mitt liv!  Det måste vara mig de inte tyckte om längre ifall de gjorde så här, eftersom de sade att de fortfarande tyckte om varandra, fast inte på samma sätt.
- Hjälp mig!  Hjälp mig!  Hjälp mig!
Ingen svarade. Jag var verkligen helt ensam. Jag ställde mig vid fönstret. Det regnade. Jag såg på himlen. Den var grå och svart. Jag vände inte bort blicken från den. Jag var så liten och den var så stor.
Jag bad att den skulle hjälpa mig.

[...]

Pappa måste vara jättetrött, för han snarkade verkligen högt. Jag reste mig långsamt. Jag ville inte titta på honom genast. Jag var rädd att han skulle vara ensam. Jag tog ett djupt andetag och vände blicken åt hans håll. Jag önskade genast att jag hade haft min videokamera. Mamma och pappa låg så nära varandra att de blev ett. De frös.
Jag lade inte på mer ved på brasan.

Julie Otsuka, Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Boken skildrar fenomenet postorderbrudar som kom till Kalifornien under början av 1900-talet. Från den krävande båtresan till att de under andra världskriget pekas ut som förrädare.

Citat från när kvinnorna fortfarande var på väg ut mot sitt väntande äventyr:
På båten samlades vi i varandras kojer sent på kvällarna och satt uppe i flera timmar i ändlösa samtal om den okända kontinenten som väntade oss. Det berättades att folk där inte åt annat än kött och att deras kroppar var täckta av hår (de flesta av oss var buddhister och åt inte kött och hade bara hår på de rätta ställena). Träden var jättelika. Slätterna var vidsträckta. Kvinnorna var höljudda och långa - ett helt huvud längre än de längsta av våra män, hade vi fått höra. Språket var tio gånger svårare än vårt egen och sedvänjorna var ofattbart märkliga. Böcker lästes bakifrån och fram och man använde tvål i badet. Man snöt sig i smutsiga tygstycken som stoppades tillbaka ner i fickorna bara för att sedan tas fram och användas om och om igen. Motsatsen till vitt var inte rött utan svart. Vad skulle det bli av oss i ett så främmande land? undrade vi.

Senare, efter attacken mot Pearl Harbour, förflyttas alla med japanskt påbrå till andra delar av landet med tvång. Några hoppades på att de skulle få stanna in i det sista och bad om mirakel:
Trädens löv fortsatte att vändas i vinden. Floderna flöt vidare. Insekter surrade i gräset som vanligt. Kråkor kraxade. Himlen rasade inte ner. Ingen president ändrade sig. Mitsukos älskade svarta höna skrockade en gång och lade ett varmt brunt ägg. Ett grönt plommon föll i förtid från ett träd. Våra hundar sprang efter oss med bollar i munnarna, ivriga att få ett sista kast, och för en gångs skull var vi tvungna att visa bort dem. Spring hem. Grannar kikade ut på oss genom sina fönster. Bilar tutade. Främlingar stirrade. En pojke på cykel vinkade. En skräckslagen katt dök in under en säng i ett av våra hus då plundrare började bryta sig in genom ytterdörren. Gardiner revs sönder. Glas krossades. Bröllopsskålar slängdes i golvet. Och vi visste att det bara var en tidsfråga innan alla spår av oss skulle vara borta.

Tom Rachman, De imperfekta

De imperfekta av Tom Rachman.
Boken handlar om en tidnings uppgång och fall. Den är full av vardagsporträtt av människor som är ganska ordinära men som vid Tom Rachmans kärleksfulla beskrivning blir ytterst intressanta att följa. Baksidan på boken är såklart full av positiva omdömen, främst från personer med koppling till någon tidningsredaktion. Citatet kommer från Herman Cohen, korrekturchef, som skriver 'bibeln' med rättesnören som journalisterna och redigerarna måste följa.

Citat:
BOKSTAVLIGEN: Det här ordet ska bort. Alltför ofta har händelser som föregås av »bokstavligen« inte alls hänt. Som i: »Han sopade bokstavligen banan med konkurrenterna.« Nej, det gjorde han inte. Om han faktiskt gjorde det skulle jag föreslå att artikeln lyfts fram till ettan. Om ordet »bokstavligen« slapphänt infogas lite varstans förstärks uppfattningen att det smyger omkring själlösa pappskallar på redaktionen. Utplåna dem på fläcken - förekomsterna av ordet, alltså, inte pappskallarna. Pappskallarna ska fångas in och sättas i burar som jag har ordnat med i källaren. Se även: överdriven användning av tankstreck; utropstecken; pappskallar.

Georges Simenon, Snön var smutsig

Snön var smutsig av Georges Simenon.
Boken handlar om Frank Friedmaier som bor i en okänd stad i ett okänt land som är under ockupation. Hans far är okänd och hans mor driver bordell. Han rör sig i ett morallöst tillstånd mellan bordellen och diverse barer i en lyx som är få förunnad. Mord, sprit, stöld och koppleri, inget är främmande för Frank. Hans vidlyftiga leverne får dock maktens ögon att reagera...

Citat:
Besynnerligt ändå!  Under största delen av sitt liv - ack, den ojämförligt största! - har han hatat ödet med ett nästan personligt hat, till den grad att han sökt efter det bakom varje knut för att trotsa det, för att råka i handgemäng med det.
Och så, plötsligt, när han har slutat tänka på det ger ödet honom en present.
Det kan inte uttryckas på något annat sätt. Naturligtvis kan man tänka sig att den gamle herrn, trots sitt kalla fiskblod, för ett ögonblick gripits av ett slags svaghet, en viss medkänsla. Han kan också ha begått ett tekniskt missgrepp, men det är föga troligt, för hittills har han aldrig tagit fel. Troligare är att felet begåtts i en annan sektor, den mycket höga instans dit Holst hade vänt sig och där någon som ingenting vet om hela ärendet har klottrat en krumelur på papperet som betyder ja.
Holst är där nere! Holst är på den lilla expeditionen, intill kaminen, och bredvid honom, lite bakom, står Sissy.
De är där bägge två!
[...]
Detta är hans bröllop. Och det är hans smekmånad, hela hans liv som han måste leva på några få minuter, komprimerat, inför den gamle herrn som plockar med sina papperslappar.
De kommer inte att få något fönster att öppna, och ingen tvätt att hänga upp till tork, och ingen vagga.
Om de hade fått allt detta, så hade det kanske inte blivit någonting alls, ingenting annat än en Frank i revolt mot ödet. Det spelar ingen roll hur länge en sak varar. Det enda som betyder något är att den alls existerar.

Herta Müller, Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare av Herta Müller
Boken handlar om Rumänien vid tiden för Ceausescus fall.
Herta Müllers språk är, precis som i hjärtdjur, helt fantastiskt!

Citat:
De många aningslösa syskonen, Grigores barn, känner portvaktsfrun igen även tio år senare. Då har många ton rost och maskintråd forslats ut genom grindarna. Då har många ton rost och maskintråd vävts på nytt och staplats upp på samma ställe, långt innan gräset har funnit sol för att kunna växa. Då arbetar också dessa barn här i fabriken. Har aldrig någon önskan efter det. De kommer hit för att de inte känner till något annat. De stöter från nästippen ned till skospetsarna aldrig på någon väg bort, eftersom det inte finns någon som är öppen. Bara denna rännsten hittar de av fattigdom, hopplöshet och leda, från mor till barn och barnbarn. De hamnar i samma oväntade tvång: i början är de arga, högljudda. Sedan blir de veka och stumma, arbetar inåtvända. Maskinoljan luktar fortfarande stickande, deras händer har sedan länge svarta ränder. De gifter sig, stöter mellan dag- och nattskift sin skrumpnade kärlek in i varandras mage. Och får barn. De ligger med rostfläcken i blöjorna. De växer, tar på sig små och senare stora skjortor, klänningar, strumpor. De kommer att stå där vid portvaktshuset med det förtorkade och söndersmulade rostbladet. Och vänta. Och inte veta att de senare aldrig kommer att stöta på någon väg bort, att de aldrig mer kommer att få några andra tankar. Även Grigores mor arbetade i fabriken. Även portvaktsfruns mor.