Pierre Szalowski, Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski
Boken handlar om en elvaårig pojke i Quebec som står inför det faktum att Hans föräldrar tänker separera. Han vänder sig till himlen efter hjälp och får oväntat svar i form av århundradets värsta isstorm. Den ändrar inte bara på pojkens liv utan en hel hoper människors öden följer med när pojken blir bönhörd.
En banal men söt liten bok!

Citat:
Jag lade mig på rygg och tittade upp i taket. Det var vitt precis som förut, men det vita såg annorlunda ut. Jag förstod inte, allt var som vanligt. Samtidigt var ingenting som vanligt längre. Sedan kom det plötsligt. Mina ögon fylldes av tårar som sprutade över hela ansiktet. Jag satte händerna för kinderna, men tårarna trängde igenom. Jag kunde inte stoppa dem. Jag hade aldrig gråtit så mycket. I vanliga fall är det när jag gör mig illa, eller när någon kompis slår mig, som jag gråter. Nu kom det inifrån. Det gör mycket ondare. Det visste jag inte.
Det var inte möjligt att det här hände mig! Inte mig. Hur kunde de separera? Dela på mig?  Det var omöjligt! Föräldrar separerar aldrig, bara andras föräldrar.
- Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte!
Jag grät ännu mer, ända tills det inte fanns någon gråt kvar. Jag visste inte att den också kunde ta slut. De hade inte ens frågat vad jag tyckte. Trots att det gällde mig och mitt liv!  Det måste vara mig de inte tyckte om längre ifall de gjorde så här, eftersom de sade att de fortfarande tyckte om varandra, fast inte på samma sätt.
- Hjälp mig!  Hjälp mig!  Hjälp mig!
Ingen svarade. Jag var verkligen helt ensam. Jag ställde mig vid fönstret. Det regnade. Jag såg på himlen. Den var grå och svart. Jag vände inte bort blicken från den. Jag var så liten och den var så stor.
Jag bad att den skulle hjälpa mig.

[...]

Pappa måste vara jättetrött, för han snarkade verkligen högt. Jag reste mig långsamt. Jag ville inte titta på honom genast. Jag var rädd att han skulle vara ensam. Jag tog ett djupt andetag och vände blicken åt hans håll. Jag önskade genast att jag hade haft min videokamera. Mamma och pappa låg så nära varandra att de blev ett. De frös.
Jag lade inte på mer ved på brasan.

Julie Otsuka, Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Boken skildrar fenomenet postorderbrudar som kom till Kalifornien under början av 1900-talet. Från den krävande båtresan till att de under andra världskriget pekas ut som förrädare.

Citat från när kvinnorna fortfarande var på väg ut mot sitt väntande äventyr:
På båten samlades vi i varandras kojer sent på kvällarna och satt uppe i flera timmar i ändlösa samtal om den okända kontinenten som väntade oss. Det berättades att folk där inte åt annat än kött och att deras kroppar var täckta av hår (de flesta av oss var buddhister och åt inte kött och hade bara hår på de rätta ställena). Träden var jättelika. Slätterna var vidsträckta. Kvinnorna var höljudda och långa - ett helt huvud längre än de längsta av våra män, hade vi fått höra. Språket var tio gånger svårare än vårt egen och sedvänjorna var ofattbart märkliga. Böcker lästes bakifrån och fram och man använde tvål i badet. Man snöt sig i smutsiga tygstycken som stoppades tillbaka ner i fickorna bara för att sedan tas fram och användas om och om igen. Motsatsen till vitt var inte rött utan svart. Vad skulle det bli av oss i ett så främmande land? undrade vi.

Senare, efter attacken mot Pearl Harbour, förflyttas alla med japanskt påbrå till andra delar av landet med tvång. Några hoppades på att de skulle få stanna in i det sista och bad om mirakel:
Trädens löv fortsatte att vändas i vinden. Floderna flöt vidare. Insekter surrade i gräset som vanligt. Kråkor kraxade. Himlen rasade inte ner. Ingen president ändrade sig. Mitsukos älskade svarta höna skrockade en gång och lade ett varmt brunt ägg. Ett grönt plommon föll i förtid från ett träd. Våra hundar sprang efter oss med bollar i munnarna, ivriga att få ett sista kast, och för en gångs skull var vi tvungna att visa bort dem. Spring hem. Grannar kikade ut på oss genom sina fönster. Bilar tutade. Främlingar stirrade. En pojke på cykel vinkade. En skräckslagen katt dök in under en säng i ett av våra hus då plundrare började bryta sig in genom ytterdörren. Gardiner revs sönder. Glas krossades. Bröllopsskålar slängdes i golvet. Och vi visste att det bara var en tidsfråga innan alla spår av oss skulle vara borta.

Tom Rachman, De imperfekta

De imperfekta av Tom Rachman.
Boken handlar om en tidnings uppgång och fall. Den är full av vardagsporträtt av människor som är ganska ordinära men som vid Tom Rachmans kärleksfulla beskrivning blir ytterst intressanta att följa. Baksidan på boken är såklart full av positiva omdömen, främst från personer med koppling till någon tidningsredaktion. Citatet kommer från Herman Cohen, korrekturchef, som skriver 'bibeln' med rättesnören som journalisterna och redigerarna måste följa.

Citat:
BOKSTAVLIGEN: Det här ordet ska bort. Alltför ofta har händelser som föregås av »bokstavligen« inte alls hänt. Som i: »Han sopade bokstavligen banan med konkurrenterna.« Nej, det gjorde han inte. Om han faktiskt gjorde det skulle jag föreslå att artikeln lyfts fram till ettan. Om ordet »bokstavligen« slapphänt infogas lite varstans förstärks uppfattningen att det smyger omkring själlösa pappskallar på redaktionen. Utplåna dem på fläcken - förekomsterna av ordet, alltså, inte pappskallarna. Pappskallarna ska fångas in och sättas i burar som jag har ordnat med i källaren. Se även: överdriven användning av tankstreck; utropstecken; pappskallar.