Haruki Murakami, Elefanten som gick upp i rök

Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami
Detta var min första Haruki Murakami bok och en underbar upptäckt! Hans berättelser påminner lite om Anna Gavalda i uttryck och intrig. En mysig bok med oväntade vändningar i varje novell som lämnar mig med en känsla i kroppen att vilja upptäcka mer, mer, mer...

Citat ur Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna:
Jag hade inte ens hunnit dricka ur ölen till hälften när telefonen började ringa igen.
"Kan du ta det?" ropade jag in i vardagsrummets mörker.
"Jag vill inte. Gör det själv", sa min fru.
"Jag har ingen lust", sa jag.
Telefonen fortsatte att ringa utan att någon svarade. Ringandet fick dammet som svävade i rummets mörker att virvla upp. Jag och min fru sa inte ett ord till varandra. Jag drack upp min öl och hon grät ljudlöst. Jag räknade till tjugo signaler, sedan gav jag upp. Man kan ju inte räkna telefonsignaler i all evighet heller.

Citat ur Lederhosen:
"Jamen, varför bestämde sig då din mor för att skilja sig under de där trettio minuterna?"
"Det förstod inte ens mamma själv under lång tid. Det var det som gjorde att hon betedde sig så underligt sen. Det enda hon var på det klara med, var att hon kände en outhärdlig avsky växa inom sig medan hon tittade på mannen i lederhosen. En avsky för sin man som var så stor att hon inte kunde rå på den. Lederhosenmannen hade precis samma kroppskonstruktion som min pappa - ja, om man bortsåg från hudfärgen - samma form på benen, magen och den begynnande flinten. Han stod där, skakande av skratt i de nya lederhosen, och såg ut att stormtrivas. När mamma såg på honom, kunde hon känna hur en vag känsla undan för undan blev allt starkare. För första gången insåg hon hur mycket hon egentligen hatade sin man."

Anthony Burgess, Skuggan av ett svek

Skuggan av ett svek av Anthony Burgess
En spionroman där agent Hillier ska utföra sitt sista uppdrag, att ta hem en avhoppad vetenskapsman, Roper, från Sovjet. En bok med hyfsat invecklad intrig och som grottar sig i filosofiska resonemang om vad som är gott och ont. Lite för stereotyp för mig men den filosofiska vinkeln var trevlig.

Citat:
Detta var Roper, sir - kompaniadjuntant Roper - i spetsen för städpatrullen som ryckte in efter tyskarna när de hade kapitulerat. Detta brev och de tre närmast följande (han skrev av sig sin ångest, helt enkelt) berättade om uppkastningar och en vanvettig skräck för att de nästan döda i högen plötsligt skulle vältra undan sina helt döda kamrater och komma för att slicka i sig det halvsmälta proteinet. De berättade också om mardrömmar av ett slag som vi alla hade, alla vi som hade trätt in i dödslägren och stått lamslagna med munnen stelnad i en grimas som till en början inte ens själv visste om att den var ett uttryck för lusten att kräkas eller för den rena häpenheten. Vi var tvungna att gapa: det var den enda möjliga orala reaktionen på vad vi såg och kände lukten av. Vi ville inte tro det, eftersom tron att en civiliserad nation hade varit i stånd till allt detta måste vända upp och ner på allt vad vi hade tagit för givet i fråga om civilisationen, framåtskridande och de konstnärliga, vetenskapliga och filosofiska prestationernas upplyftande förmåga (vem kunde förneka att tyskarna var ett framstående släkte?). För min del kom jag dit som ensam tolksergeant i en liten rysk-amerikansk grupp (jag har med flit glömt bort var dödslägret låg) och upptäckte vad jag borde ha vetat: att ord blev intetsägande, antingen de var ryska eller engelska.