1Q84 av Haruki Murakami
Haruki Murakami är underbar. En bok om parallella världar, vilken är den verkliga världen, om någon. Två berättelser som nästan rör varandra. Är den alternativa verkligheten fiktionen i den ena berättelsen? Tänk att vakna en dag och verkligheten är annorlunda. En måne till? Poliser i nya uniformer, när bestämdes det? Är det i mitt huvud som verkligheten är annorlunda eller är det verkligheten som plötsligt ändrats? En bok som vrider runt huvudet på mig och jag tror jag ser kopplingar mellan de parallella berättelserna överallt. 1Q84 som genererad av 1984 eller vice versa.Citat när Aomame och den gamla damen diskuterar människan som genernas färdmedel:
"Jag tycker också om att läsa böcker om historia. Det vi lär oss av sådana böcker är att människor i grund och botten var likadana då som vi är nu. Även om det är många skillnader i kläder och levnadsmönster, har vårt sätt att tänka och handla inte förändrats särskilt mycket. För generna är människorna bara ett fortskaffningsmedel, bara en väg. De rider på den ena efter den andra av oss från generation till generation, som när man rider en häst tills den stupar. Och gener tänker inte på vad som är gott och vad som är ont. Om vi blir lyckliga eller olyckliga bekommer dem inte någonting. Vi är ju inget mer än ett medel. Det enda de tänker på är vad som är mest effektivt för dem."
"Ändå måste vi fundera över vad som är gott och vad som är ont. Är det så?"
Den gamla damen nickade.
Citat när little people kommer ut ut Tsubasas mun när hon sover:
Snart öppnades hennes mun långsamt, och little people kom ut ur den en efter en. De studerade omgivningen och trädde sedan försiktigt fram, först en och sedan en till. Om den gamla damen hade varit vaken, hade hon nog kunnat se dem, men hon sov djupt. Hon skulle inte komma att vakna på ett bra tag. Det visste little people. Little people var allt som allt fem stycken. När de kom ut ur Tsubasas mun, var de ungefär så stora som hennes lillfinger, men när de hade kommit ut helt och hållet, skruvade de på kropparna och vred sig, som när man fäller ut hopfällbara verktyg, och blev cirka trettio centimeter långa. Alla hade på sig likadana kläder utan några särskilda särdrag. Deras ansikten hade heller inte några särskilda särdrag, och man kunde inte skilja dem från varandra.
Citat när Tengo resonerar om att hjärnans storlek har tillåtit människan att hitta på begreppen tid, rum och möjlighet:
Tengo visste att man kunde få tiden att gå i en snedvriden form. Tiden är i sig själv uniform, men när den väl fortlöper, förvandlas den till något snedvridet. Viss tid är fruktansvärt tung och lång, annan är lätt och kort. Ibland ändras tidsordningen, och i riktigt allvarliga fall försvinner tiden helt. Tid som egentligen inte borde finnas läggs nog ibland också till. Genom att reglera tiden så här på sitt eget vis, reglerar människor sitt medvetande om sin egen existens. Genom att utföra den typen av operation kan man med andra ord bevara sin mentala hälsa. Om människorna vore tvingade att uppfatta den tid de genomlever som något uniformt och i precis den ordning den faktiskt förlöper, skulle deras nerver säkert inte klara av det. Ett sådant liv skulle förmodligen vara rena tortyren. Det var vad Tengo tänkte.
