Yasmin Zaher, The Coin

The Coin av Yasmin Zaher

Den här boken går rakt in i hjärtat. Den är snabb, i korta kapitel som läses i ett par andetag. Boken handlar om att vara främling i verkligheten, att vara besatt av att vara ren och att hitta sin innersta kärnpunkt i en värld som inte låter dig. En bok om möten över gränser som egentligen inte finns. Om människor som fyller våra liv i långvariga men tillfälliga roller men som är dömda att förloras i en tillvaro där man inte passar in och där sökandet lämnar en tom med en längtan efter något som känns.

Citat när hon säger hej då till "Trenchcoat" för sista gången:

  It was the end of us, of course. But before he left, I asked him if he could take something out for me, there was a fish that had died. He went into the bathroom and came back with a small Gucci shopping bag. We had passed by the Gucci store next to the Trump Tower a few weeks beforehand, on one of our excursions. Me in my hat and him in his fake Rolex, his arm around my neck in ecstatic possession. We'd stopped to admire the storefront, a glass shelf displaying the new handbag collection, floral embroidery on leather. And then behind it, in bold letters, Liberté, Égalité, Sexualité! What heresy, I said, how could they do that to the revolution. And even worse, and I don't know if you realize this, but people were not sleeping with each other anymore, they were too scared, sex is confrontation. Or as my favorite poet once said, In the night there is a violet hour unknown to others, in it I meet the lover's body and we listen to the voices from the other shore.
  So I packed the hard fish corpse and a small bundle of dried flowers in the emerald Gucci bag. Farewell, my love.
  Before leaving, Trenchcoat passed a hand over the bougainvillea, blooming in fuchsia, then tapped his index finger on a spike of the barbed wire. It was neither the jungle nor the palace court. In hindsight I can say that it was like my grandmother's garden, somewhere wounded and yet wildly alive.

Citat när hon driver sig till gränsen där hon inte vet om hon kommer leva eller dö:

  I started sifting through the dirt, I had put some things in there, some loose change, a plastic fork, beer caps, a couple of rocks to make it feel familiar. When I found the rocks I got up from the ground and ran toward the strategic border. I threw a rock at the window. It didn't break, it just bounced off, almost hitting me. I really was Palestinian, I really was an animal. I did this again, over and over again, a couple of times I hit the wall, I also aimed at the skylight, at the sky, the clouds, the moon, which I was shure was behind it all. The rocks kept coming back at me, the apartment was armored. I kicked the printer then. I made a dream come true. I picked the thing up and smashed it on the ground, I swear I heard the fucking thing whimpering, and then I kicked it, over and over again, until my foot was blue and inky and bleeding.
  I tried to drown myself in dirt but I only ended up eating it. I drank more Chivas, until I vomited. And the I committed the massacre. I killed them all, with a pair of Ikea scissors. I snapped them petal by petal, leaf by leaf, stem by stem, sometimes more than once. I peeled the rotten oranges with my long nails, I shredded their skins and smashed them against my body. I smashed the goldfish too, and yes I put it in my mouth, after I cut little holes in the kiddie pool, the water leaking onto the dirt, soaking my bed.
  I wanted to be born again, and I tried setting the bush and cross on fire but they wouldn't light. So I broke the cross and snipped the bush with the sharp scissors until it was just a pile, minced. I chopped the roots too, and that's where I found the button. The Burberry button. The Burberry button with the green thread. I had snapped it off the trench coat, months ago, and chucked it out the window. I guess it had found its way into the locked park, into the roots of the bush, and then back to me. That's what it was all about. It was karma. It was spiritual, but also physical. Whatever you put out there in the world, it came back to you. It was a closed system, a reinforced planet. Garbage circulated, the same people kept showing up on the subway platform. We think the possibilities are endless but it's an illusion. The Federate Reserve keeps printing money, but otherwise there are a finite number of particles in the world. We are mortal, but matter is constant.

Arkady & Boris Strugatsky, Roadside Picninc

Roadside Picninc av Arkady & Boris Strugatsky

Jag fick inspiration att läsa denna boken efter att ha sett filmen Stalker  i regi av Andrei Tarkovsky från 1979. Det var under ett "virtual fika" då en av mina kollegor hade en bild ur filmen som bakgrund på Teams-mötet som vi kom i diskussion om filmen. Efter att ha sett filmen, vilken är en lite "alternativ" skapelse så bestämde jag mig för att utforska bakgrunden till den genom att läsa boken. Som vanligt - boken är bättre.

Boken (och filmen) handlar om en så kallad stalker - en person som trots att det är förbjudet och förenat med livsfara, återkommande besöker zonen. Zonen är ett område där utomjordiska besökare stannade till på sin resa genom universum. De verkar ha varit helt ointresserade av jorden och använde vår planet enbart som en rastplats. De städade dock inte upp efter sig och mycket av deras skräp blir extremt värdefullt för innevånarna på jorden. Boken handlar om hur vår stalker, Red Schuhart, gör en sista vända till zonen för att ge sin dotter (som pga Reds besök till zonen är "muterad") en chans till en framtid.

Citat när de är på väg in till zonen:
Yeah, it looks like nothing happened here. That glass kiosk over there doesn't have a single scratch on it. And look at that stroller near the gates - even the linen in it looks clean. Only the TV antennas give the place away - they're overgrown with wispy hairs. Our eggheads have long been hankering after these antennas: they'd like to know, you see, what this hair is - we don't have it anywhere else, only in the Plague Quarter and olny on the antennas. But most important, it's right here, beneath our very own windows. Last year, they got an idea, lowered an anchor from a helicopter, and hooked a clump of hair. They gave it a pull - suddenly a psssst! We looked down and saw that the antenna was smoking, the anchor was smkoing, even the cable itself was smoking, and not just smoking but hissing poisonously, like a rattlesnake. Well, the pilot, never mind that he was a lieutenant, quickly figured out what's what, dumped the cable, and hightailed it out of there. There it is, their cable, hanging down almost to the ground and covered with hair...

Citat när man diskuterar utomjordingarnas besök:
"Listen Valentine," said Noonan, cutting a piece of meat and dipping it in the sauce. "How do you think it's all going to end?"
"What are you talking about?"
"The Visit. Zones, stalkers, military-industrial complexes - the whole stingking mess. How could it all end?"
For a long time, Valentine stared at him through his opaque black lenses. Then he lit up a cigarette and said, "For whom? Be more specific."
"Well, say, for humanity as a whole."
"That depends on your luck," said Valentine. "We now know that for humanity as a whole, the Visit has largely passed without a trace. For humanity everything passes without a trace. Of course, it's possible that by randomly pulling chestnuts out of this fire, we'll eventually stumble on something that will make life on earth completely unbearable. That would be bad luck. But you have to admit, that's a danger humanity has always faced." He waved away the cigarette smoke and smiled wryly. "You see, I've long since become unused to discussing humanity as a whole. Humanity as a whole is too stable a system, nothing upsets it."

Kurt Vonnegut, Slakthus 5

 Slakthus 5 av Kurt Vonnegut

Jag läste Slakthus 5 på engelska ca 2006 och nu när jag hittade boken på svenska på en loppis var jag tvungen att köpa och läsa om den. Kurt Vonnegut deltog själv i andra världskriget och var med i Dresden 1945. Slakthus 5 handlar i stor del om hans upplevelser därifrån. Men som vanligt med Kurt Vonnegut, som är science fiction författare, så vävs verkligheten ihop med härlig fantasi!

Citat när Billy Pilgrim beskriver händelsen när tralfamadorianerna kidnappat honom:
Billy Pilgrim säger att universum inte ser ut som en massa lysande småprickar för varelserna från Tralfamadore. Varelserna där kan se var varje stjärna har varit och vart den är på väg, så att himlen är fylld med förtunnad lysande spaghetti. Och tralfamadorianerna ser heller inte människor som tvåbenta varelser. De ser dem som stora tusenfotingar - "med babyben i ena ändan och gamlingsben i den andra", säger Billy Pilgrim.

Citat när Billy Pilgrim beskriver att han sett sin död:
Billy Pilgrim säger nu att det faktiskt är så han kommer att dö också. Som en som färdas i tiden har han sett sin egen död många gånger om, har beskrivit den för en bandspelare. Bandet är inlåst tillsammans med hans testamente och några andra värdesaker i hans förvaringsfack på Ilium Merchants National Bank and Trust, säger han.
"Jag, Billy Pilgrim", börjar bandet, "kommer att dö, har dött och skall alltid dö den trettonde februari 1976."
Vid tiden för sin död är han i Chicago, säger han, för att tala till en stor församling om ämnet flygande tefat och tidens sanna natur.

Haruki Murakami, Den färglöse herr Tazaki

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami

Haruki Murakami är underbar. En bok om relationer med en liten krydda  mystik. Den hårt sammansvetsade gruppen av 5 ungdomar som plötsligt bestämmer sig för att bryta kontakten med Tsukuru Tazaki. Helt tvärt. Utan vidare förklaring. Anledningen bör han förstå själv. Uppbrottet för honom till randen av sitt liv och han ser döden som sin enda utväg. Men han tar sig upp och börjar så smått komma tillbaka till livet. 16 år senare behöver han gå till botten med vad som egentligen hände för att inte bli kvar med blödande psykiska sår.

Citat som beskriver Haidas och Tsukurus simning:
Varken Hadia eller Tsukuru var några särskilt sociala personer. Men efter att ha träffats och talats vid några gånger, lärde de sig att tycka om varandra och koppla av i varandras sällskap. De träffades en bestämd tid varje morgon och simmade tillsammans. De crawlade båda långa distanser, men Haida var något snabbare än Tazaki. Det berodde på att han hade simtränat som barn och lagt sig till med en elegant och effektiv simstil. Hans nyckelben rörde sig vackert som fjärilsvingar precis i vattenlinjen. Men Tsukuru fick hjälp av Haida att rätta till smådetaljer i sin simning och tränade också medvetet upp sina muskler. Efter en tid kunde han hålla samma tempo som Haida. Till en början talade de två för det mesta om simteknik, men med tiden kom de att prata om betydligt fler saker.

Citat när Tsukuru kommer till insikt om att han kanske inte enbart är ett offer:

"Nu tänker du på Yuzu, visst är det så?" sa Eri.

"Jag har hela tiden tänkt på mig själv som ett offer", sa Tsukuru. "Jag trodde hela tiden att jag hade utsatts för den där traumatiska situationen utan orsak, vilket gav mig ett djupt, själsligt sår. Och det där såret ställde till det för mig och gjorde att jag inte fick den framtid jag var tänkt att få. Ärligt talat hatade jag er fyra. Varför måste jag ensam råka ut för den här fruktansvärda behandlingen? tänkte jag. Men i själva verket var det nog inte så. Jag var inte bara ett offer, jag var samtidigt - utan att själv vara medveten om det - en person som hade sårat människor i min omgivning. När jag gjorde det, sårade jag kanske även mig själv."

Eri sa ingenting, utan tittade bara på Tsukurus ansikte.

"Och jag kasnke dödade Yuzu", sa Tsukuru uppriktigt. "Det är möjligt att det var jag som knackade på hos henne den där natten."

"På sätt och vis, kanske", sa Eri.

Tsukuru nickade.

"På sätt och vis har jag faktiskt också dödat Yuzu", sa Eri och såg sedan åt sidan. "Den natten var det kanske jag som knackade på hennes dörr."

Tsukuru såg på Eris vackert solbrända ansikte i profil. Han hade tyckt om hennes lilla uppnäsa redan då.

"Vi bär alla på samma känsla", sa hon.

Haruki Murakami, 1Q84 Första boken

 1Q84 av Haruki Murakami

Haruki Murakami är underbar. En bok om parallella världar, vilken är den verkliga världen, om någon. Två berättelser som nästan rör varandra. Är den alternativa verkligheten fiktionen i den ena berättelsen? Tänk att vakna en dag och verkligheten är annorlunda. En måne till? Poliser i nya uniformer, när bestämdes det? Är det i mitt huvud som verkligheten är annorlunda eller är det verkligheten som plötsligt ändrats? En bok som vrider runt huvudet på mig och jag tror jag ser kopplingar mellan de parallella berättelserna överallt. 1Q84 som genererad av 1984 eller vice versa.

Citat när Aomame och den gamla damen diskuterar människan som genernas färdmedel:
"Jag tycker också om att läsa böcker om historia. Det vi lär oss av sådana böcker är att människor i grund och botten var likadana då som vi är nu. Även om det är många skillnader i kläder och levnadsmönster, har vårt sätt att tänka och handla inte förändrats särskilt mycket. För generna är människorna bara ett fortskaffningsmedel, bara en väg. De rider på den ena efter den andra av oss från generation till generation, som när man rider en häst tills den stupar. Och gener tänker inte på vad som är gott och vad som är ont. Om vi blir lyckliga eller olyckliga bekommer dem inte någonting. Vi är ju inget mer än ett medel. Det enda de tänker på är vad som är mest effektivt för dem."

"Ändå måste vi fundera över vad som är gott och vad som är ont. Är det så?"

Den gamla damen nickade.

Citat när little people kommer ut ut Tsubasas mun när hon sover:

Snart öppnades hennes mun långsamt, och little people kom ut ur den en efter en. De studerade omgivningen och trädde sedan försiktigt fram, först en och sedan en till. Om den gamla damen hade varit vaken, hade hon nog kunnat se dem, men hon sov djupt. Hon skulle inte komma att vakna på ett bra tag. Det visste little people. Little people var allt som allt fem stycken. När de kom ut ur Tsubasas mun, var de ungefär så stora som hennes lillfinger, men när de hade kommit ut helt och hållet, skruvade de på kropparna och vred sig, som när man fäller ut hopfällbara verktyg, och blev cirka trettio centimeter långa. Alla hade på sig likadana kläder utan några särskilda särdrag. Deras ansikten hade heller inte några särskilda särdrag, och man kunde inte skilja dem från varandra.

Citat när Tengo resonerar om att hjärnans storlek har tillåtit människan att hitta på begreppen tid, rum och möjlighet:

Tengo visste att man kunde få tiden att gå i en snedvriden form. Tiden är i sig själv uniform, men när den väl fortlöper, förvandlas den till något snedvridet. Viss tid är fruktansvärt tung och lång, annan är lätt och kort. Ibland ändras tidsordningen, och i riktigt allvarliga fall försvinner tiden helt. Tid som egentligen inte borde finnas läggs nog ibland också till. Genom att reglera tiden så här på sitt eget vis, reglerar människor sitt medvetande om sin egen existens. Genom att utföra den typen av operation kan man med andra ord bevara sin mentala hälsa. Om människorna vore tvingade att uppfatta den tid de genomlever som något uniformt och i precis den ordning den faktiskt förlöper, skulle deras nerver säkert inte klara av det. Ett sådant liv skulle förmodligen vara rena tortyren. Det var vad Tengo tänkte. 

Antologi av flera författare, Känns ens existens

Känns ens existens, Antologi av flera författare

Av Skriv! - Poesi, prosa dramatik, Jakobsbergs folkhögskola, 2015/2016

Jag fastnar för Caroline Jonsson, Dessa dagar tillhör inte mig.
Citat:
Den värsta stunden är när han kommer hem. Det förvånar mig alltid att jag känner så, är lika ovan och förväntansfull de första sekunderna innan jag känner av kylan han tog med sig innanför dörren. Det börjar regna inomhus, mitt ljus försvinner.
[...]
Någonstans växer ilska i mig också, som trådar, någonstans vet jag att såhär mycket fel kan jag inte ha gjort, det här straffet är oproportionerligt. jag biter tillbaka, säger ifrån, men det gör ingen skillnad. Vi lagar mat i tystnad och det blir svårt att andas.

Den andra som gör avtryck är Emmy Sedin, Denna enda gång. En lite vacker och lågmäld kärlekshistoria som utspelar sig under några minuter på sommarens första helg.
Citat:
Världen är mörk för jag blundar. "Lita på mina steg", säger du och låter musiken ebba ut bakom oss. I en lek som ingen annan vet om leder du mig över trampad tallbarrsstig och seniga, hala trädrötter. "Tjuvkika inte." Något bubblar som av kolsyra i mina kinder, kanske rödvinet. För en stund finns ingen annan verklighet än rå kvällsluft mot huden, mjuk kåda i andetagen. Och din hand. Din hand är inte svettig.
Jag säger att det är din tur att blunda, för en plats djupt inne i mig vill se om du har något emot att bli ledd. Jag tror min hand är lite svettig när jag öppnar ögonen. Vi går mot udden, förbi bastun, förbi de rostiga järnstängerna där generationer har hängt sina fiskenät på tork. Natten mot dina ögonlock.

Haruki Murakami, Efter mörkrets inbrott

Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami
Murakami har ett underbart fängslande sätt att skriva. I Efter mörkrets inbrott ger han oss möjligheten att vara blott en observationspunkt som fritt flyttar sig mellan de olika karaktärernas verkligheter och overkligheter. Han flyttar oss in och ut ur sömn och dröm och jag kommer ut på andra sidan boken med en känsla av att ha fått ta del av någons hemlighet.

Citat när Karou ger fotot på mannen som slog flickan på lovehotellet till gänget som sköter traffickingen:
Han försöker komma underfund med vad hon vill ha i utbyte mot den information hon har gett honom. Men han ställer inga frågor. Utan att ändra ställning och med sluten mun väntar han på att svaret ska komma. Karou står också kvar med armarna i kors och tittar med kylig blick mot mannen. Hon ger sig inte hon heller. Det pressande stirrandet fortsätter.Till sist tycker Karou att det är dags att bryta tystnaden och harklar sig och säger "Om ni får tag på honom, så låt mig få veta det, okej?"
Mannen griper tag i styret med vänster hand medan han låter den högra vila lätt på hjälmen. "Ska vi tala om för dig om vi hittar den här mannen?" upprepar han mekaniskt.
"Just precis."
"Räcker det med att vi bara talar om det?"
Karou nickar. "Det räcker med ett litet ord i mitt öra. Resten bryr jag mig inte om."
Mannen tänker efter ett tag. Sedan knackar han lätt två gånger på hjälmen med knytnäven.
"Hittar vi honom, så talar vi om det."
"Jag väntar", säger Karou. "Skär ni fortfarande av öronen på folk?"
Mannen vrider en aning på munnen. "Man har bara ett liv, men man har två öron."
"Kanske det, men blir man av med det ena kan man inte ha glasögon på sig."
"Obekvämt", säger mannen.
Med det avslutas samtalet. Mannen sätter på sig sin hjälm. Sedan sparkar han hårt på pedalen, vänder motorcykeln och kör iväg.

Citat när Takahashi's mur mellan vanliga människor och brottslingar inte är lika självklar som tidigare:
"Men efterhand som jag gick till domstolen och lyssnade på de inblandades vittnesmål och på åklagarnas och försvarsadvokaternas slutpläderingar och på de anklagades utsagor började jag på nåt sätt förlora min självsäkerhet. Det vill säga jag började tänka så här: Det kanske egentligen inte finns nån mur som skiljer de båda världarna åt. Och om den finns är den kanske bara en bräcklig mur av papier-maché, så om man råkar luta sig mot den faller man rätt igenom den och trillar ner på andra sidan. Eller så kanske den andra sidan redan tyst och i all hemlighet har lyckats nästla sig in i oss utan att vi har märkt det. Så började det kännas. Fast det är svårt att förklara det i ord."

Citat när morgonen just håller på att gry:
Den nya dagen är nästan redan här, men den gamla drar fortfarande sitt tunga släp efter sig. Likt havsvatten och flodvatten som mäter sina krafter mot varandra i en flodmynning möts den nya och den gamla tiden mot varandra i en kamp och blandas samman.