Haruki Murakami, Den färglöse herr Tazaki

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami

Haruki Murakami är underbar. En bok om relationer med en liten krydda  mystik. Den hårt sammansvetsade gruppen av 5 ungdomar som plötsligt bestämmer sig för att bryta kontakten med Tsukuru Tazaki. Helt tvärt. Utan vidare förklaring. Anledningen bör han förstå själv. Uppbrottet för honom till randen av sitt liv och han ser döden som sin enda utväg. Men han tar sig upp och börjar så smått komma tillbaka till livet. 16 år senare behöver han gå till botten med vad som egentligen hände för att inte bli kvar med blödande psykiska sår.

Citat som beskriver Haidas och Tsukurus simning:
Varken Hadia eller Tsukuru var några särskilt sociala personer. Men efter att ha träffats och talats vid några gånger, lärde de sig att tycka om varandra och koppla av i varandras sällskap. De träffades en bestämd tid varje morgon och simmade tillsammans. De crawlade båda långa distanser, men Haida var något snabbare än Tazaki. Det berodde på att han hade simtränat som barn och lagt sig till med en elegant och effektiv simstil. Hans nyckelben rörde sig vackert som fjärilsvingar precis i vattenlinjen. Men Tsukuru fick hjälp av Haida att rätta till smådetaljer i sin simning och tränade också medvetet upp sina muskler. Efter en tid kunde han hålla samma tempo som Haida. Till en början talade de två för det mesta om simteknik, men med tiden kom de att prata om betydligt fler saker.

Citat när Tsukuru kommer till insikt om att han kanske inte enbart är ett offer:

"Nu tänker du på Yuzu, visst är det så?" sa Eri.

"Jag har hela tiden tänkt på mig själv som ett offer", sa Tsukuru. "Jag trodde hela tiden att jag hade utsatts för den där traumatiska situationen utan orsak, vilket gav mig ett djupt, själsligt sår. Och det där såret ställde till det för mig och gjorde att jag inte fick den framtid jag var tänkt att få. Ärligt talat hatade jag er fyra. Varför måste jag ensam råka ut för den här fruktansvärda behandlingen? tänkte jag. Men i själva verket var det nog inte så. Jag var inte bara ett offer, jag var samtidigt - utan att själv vara medveten om det - en person som hade sårat människor i min omgivning. När jag gjorde det, sårade jag kanske även mig själv."

Eri sa ingenting, utan tittade bara på Tsukurus ansikte.

"Och jag kasnke dödade Yuzu", sa Tsukuru uppriktigt. "Det är möjligt att det var jag som knackade på hos henne den där natten."

"På sätt och vis, kanske", sa Eri.

Tsukuru nickade.

"På sätt och vis har jag faktiskt också dödat Yuzu", sa Eri och såg sedan åt sidan. "Den natten var det kanske jag som knackade på hennes dörr."

Tsukuru såg på Eris vackert solbrända ansikte i profil. Han hade tyckt om hennes lilla uppnäsa redan då.

"Vi bär alla på samma känsla", sa hon.