Kurt Vonnegut, Slakthus 5

 Slakthus 5 av Kurt Vonnegut

Jag läste Slakthus 5 på engelska ca 2006 och nu när jag hittade boken på svenska på en loppis var jag tvungen att köpa och läsa om den. Kurt Vonnegut deltog själv i andra världskriget och var med i Dresden 1945. Slakthus 5 handlar i stor del om hans upplevelser därifrån. Men som vanligt med Kurt Vonnegut, som är science fiction författare, så vävs verkligheten ihop med härlig fantasi!

Citat när Billy Pilgrim beskriver händelsen när tralfamadorianerna kidnappat honom:
Billy Pilgrim säger att universum inte ser ut som en massa lysande småprickar för varelserna från Tralfamadore. Varelserna där kan se var varje stjärna har varit och vart den är på väg, så att himlen är fylld med förtunnad lysande spaghetti. Och tralfamadorianerna ser heller inte människor som tvåbenta varelser. De ser dem som stora tusenfotingar - "med babyben i ena ändan och gamlingsben i den andra", säger Billy Pilgrim.

Citat när Billy Pilgrim beskriver att han sett sin död:
Billy Pilgrim säger nu att det faktiskt är så han kommer att dö också. Som en som färdas i tiden har han sett sin egen död många gånger om, har beskrivit den för en bandspelare. Bandet är inlåst tillsammans med hans testamente och några andra värdesaker i hans förvaringsfack på Ilium Merchants National Bank and Trust, säger han.
"Jag, Billy Pilgrim", börjar bandet, "kommer att dö, har dött och skall alltid dö den trettonde februari 1976."
Vid tiden för sin död är han i Chicago, säger han, för att tala till en stor församling om ämnet flygande tefat och tidens sanna natur.

Haruki Murakami, Den färglöse herr Tazaki

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami

Haruki Murakami är underbar. En bok om relationer med en liten krydda  mystik. Den hårt sammansvetsade gruppen av 5 ungdomar som plötsligt bestämmer sig för att bryta kontakten med Tsukuru Tazaki. Helt tvärt. Utan vidare förklaring. Anledningen bör han förstå själv. Uppbrottet för honom till randen av sitt liv och han ser döden som sin enda utväg. Men han tar sig upp och börjar så smått komma tillbaka till livet. 16 år senare behöver han gå till botten med vad som egentligen hände för att inte bli kvar med blödande psykiska sår.

Citat som beskriver Haidas och Tsukurus simning:
Varken Hadia eller Tsukuru var några särskilt sociala personer. Men efter att ha träffats och talats vid några gånger, lärde de sig att tycka om varandra och koppla av i varandras sällskap. De träffades en bestämd tid varje morgon och simmade tillsammans. De crawlade båda långa distanser, men Haida var något snabbare än Tazaki. Det berodde på att han hade simtränat som barn och lagt sig till med en elegant och effektiv simstil. Hans nyckelben rörde sig vackert som fjärilsvingar precis i vattenlinjen. Men Tsukuru fick hjälp av Haida att rätta till smådetaljer i sin simning och tränade också medvetet upp sina muskler. Efter en tid kunde han hålla samma tempo som Haida. Till en början talade de två för det mesta om simteknik, men med tiden kom de att prata om betydligt fler saker.

Citat när Tsukuru kommer till insikt om att han kanske inte enbart är ett offer:

"Nu tänker du på Yuzu, visst är det så?" sa Eri.

"Jag har hela tiden tänkt på mig själv som ett offer", sa Tsukuru. "Jag trodde hela tiden att jag hade utsatts för den där traumatiska situationen utan orsak, vilket gav mig ett djupt, själsligt sår. Och det där såret ställde till det för mig och gjorde att jag inte fick den framtid jag var tänkt att få. Ärligt talat hatade jag er fyra. Varför måste jag ensam råka ut för den här fruktansvärda behandlingen? tänkte jag. Men i själva verket var det nog inte så. Jag var inte bara ett offer, jag var samtidigt - utan att själv vara medveten om det - en person som hade sårat människor i min omgivning. När jag gjorde det, sårade jag kanske även mig själv."

Eri sa ingenting, utan tittade bara på Tsukurus ansikte.

"Och jag kasnke dödade Yuzu", sa Tsukuru uppriktigt. "Det är möjligt att det var jag som knackade på hos henne den där natten."

"På sätt och vis, kanske", sa Eri.

Tsukuru nickade.

"På sätt och vis har jag faktiskt också dödat Yuzu", sa Eri och såg sedan åt sidan. "Den natten var det kanske jag som knackade på hennes dörr."

Tsukuru såg på Eris vackert solbrända ansikte i profil. Han hade tyckt om hennes lilla uppnäsa redan då.

"Vi bär alla på samma känsla", sa hon.

Haruki Murakami, 1Q84 Första boken

 1Q84 av Haruki Murakami

Haruki Murakami är underbar. En bok om parallella världar, vilken är den verkliga världen, om någon. Två berättelser som nästan rör varandra. Är den alternativa verkligheten fiktionen i den ena berättelsen? Tänk att vakna en dag och verkligheten är annorlunda. En måne till? Poliser i nya uniformer, när bestämdes det? Är det i mitt huvud som verkligheten är annorlunda eller är det verkligheten som plötsligt ändrats? En bok som vrider runt huvudet på mig och jag tror jag ser kopplingar mellan de parallella berättelserna överallt. 1Q84 som genererad av 1984 eller vice versa.

Citat när Aomame och den gamla damen diskuterar människan som genernas färdmedel:
"Jag tycker också om att läsa böcker om historia. Det vi lär oss av sådana böcker är att människor i grund och botten var likadana då som vi är nu. Även om det är många skillnader i kläder och levnadsmönster, har vårt sätt att tänka och handla inte förändrats särskilt mycket. För generna är människorna bara ett fortskaffningsmedel, bara en väg. De rider på den ena efter den andra av oss från generation till generation, som när man rider en häst tills den stupar. Och gener tänker inte på vad som är gott och vad som är ont. Om vi blir lyckliga eller olyckliga bekommer dem inte någonting. Vi är ju inget mer än ett medel. Det enda de tänker på är vad som är mest effektivt för dem."

"Ändå måste vi fundera över vad som är gott och vad som är ont. Är det så?"

Den gamla damen nickade.

Citat när little people kommer ut ut Tsubasas mun när hon sover:

Snart öppnades hennes mun långsamt, och little people kom ut ur den en efter en. De studerade omgivningen och trädde sedan försiktigt fram, först en och sedan en till. Om den gamla damen hade varit vaken, hade hon nog kunnat se dem, men hon sov djupt. Hon skulle inte komma att vakna på ett bra tag. Det visste little people. Little people var allt som allt fem stycken. När de kom ut ur Tsubasas mun, var de ungefär så stora som hennes lillfinger, men när de hade kommit ut helt och hållet, skruvade de på kropparna och vred sig, som när man fäller ut hopfällbara verktyg, och blev cirka trettio centimeter långa. Alla hade på sig likadana kläder utan några särskilda särdrag. Deras ansikten hade heller inte några särskilda särdrag, och man kunde inte skilja dem från varandra.

Citat när Tengo resonerar om att hjärnans storlek har tillåtit människan att hitta på begreppen tid, rum och möjlighet:

Tengo visste att man kunde få tiden att gå i en snedvriden form. Tiden är i sig själv uniform, men när den väl fortlöper, förvandlas den till något snedvridet. Viss tid är fruktansvärt tung och lång, annan är lätt och kort. Ibland ändras tidsordningen, och i riktigt allvarliga fall försvinner tiden helt. Tid som egentligen inte borde finnas läggs nog ibland också till. Genom att reglera tiden så här på sitt eget vis, reglerar människor sitt medvetande om sin egen existens. Genom att utföra den typen av operation kan man med andra ord bevara sin mentala hälsa. Om människorna vore tvingade att uppfatta den tid de genomlever som något uniformt och i precis den ordning den faktiskt förlöper, skulle deras nerver säkert inte klara av det. Ett sådant liv skulle förmodligen vara rena tortyren. Det var vad Tengo tänkte.