Haruki Murakami, Efter mörkrets inbrott

Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami
Murakami har ett underbart fängslande sätt att skriva. I Efter mörkrets inbrott ger han oss möjligheten att vara blott en observationspunkt som fritt flyttar sig mellan de olika karaktärernas verkligheter och overkligheter. Han flyttar oss in och ut ur sömn och dröm och jag kommer ut på andra sidan boken med en känsla av att ha fått ta del av någons hemlighet.

Citat när Karou ger fotot på mannen som slog flickan på lovehotellet till gänget som sköter traffickingen:
Han försöker komma underfund med vad hon vill ha i utbyte mot den information hon har gett honom. Men han ställer inga frågor. Utan att ändra ställning och med sluten mun väntar han på att svaret ska komma. Karou står också kvar med armarna i kors och tittar med kylig blick mot mannen. Hon ger sig inte hon heller. Det pressande stirrandet fortsätter.Till sist tycker Karou att det är dags att bryta tystnaden och harklar sig och säger "Om ni får tag på honom, så låt mig få veta det, okej?"
Mannen griper tag i styret med vänster hand medan han låter den högra vila lätt på hjälmen. "Ska vi tala om för dig om vi hittar den här mannen?" upprepar han mekaniskt.
"Just precis."
"Räcker det med att vi bara talar om det?"
Karou nickar. "Det räcker med ett litet ord i mitt öra. Resten bryr jag mig inte om."
Mannen tänker efter ett tag. Sedan knackar han lätt två gånger på hjälmen med knytnäven.
"Hittar vi honom, så talar vi om det."
"Jag väntar", säger Karou. "Skär ni fortfarande av öronen på folk?"
Mannen vrider en aning på munnen. "Man har bara ett liv, men man har två öron."
"Kanske det, men blir man av med det ena kan man inte ha glasögon på sig."
"Obekvämt", säger mannen.
Med det avslutas samtalet. Mannen sätter på sig sin hjälm. Sedan sparkar han hårt på pedalen, vänder motorcykeln och kör iväg.

Citat när Takahashi's mur mellan vanliga människor och brottslingar inte är lika självklar som tidigare:
"Men efterhand som jag gick till domstolen och lyssnade på de inblandades vittnesmål och på åklagarnas och försvarsadvokaternas slutpläderingar och på de anklagades utsagor började jag på nåt sätt förlora min självsäkerhet. Det vill säga jag började tänka så här: Det kanske egentligen inte finns nån mur som skiljer de båda världarna åt. Och om den finns är den kanske bara en bräcklig mur av papier-maché, så om man råkar luta sig mot den faller man rätt igenom den och trillar ner på andra sidan. Eller så kanske den andra sidan redan tyst och i all hemlighet har lyckats nästla sig in i oss utan att vi har märkt det. Så började det kännas. Fast det är svårt att förklara det i ord."

Citat när morgonen just håller på att gry:
Den nya dagen är nästan redan här, men den gamla drar fortfarande sitt tunga släp efter sig. Likt havsvatten och flodvatten som mäter sina krafter mot varandra i en flodmynning möts den nya och den gamla tiden mot varandra i en kamp och blandas samman.