Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami
Detta var min första Haruki Murakami bok och en underbar upptäckt! Hans berättelser påminner lite om Anna Gavalda i uttryck och intrig. En mysig bok med oväntade vändningar i varje novell som lämnar mig med en känsla i kroppen att vilja upptäcka mer, mer, mer...
Citat ur Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna:
Jag hade inte ens hunnit dricka ur ölen till hälften när telefonen började ringa igen.
"Kan du ta det?" ropade jag in i vardagsrummets mörker.
"Jag vill inte. Gör det själv", sa min fru.
"Jag har ingen lust", sa jag.
Telefonen fortsatte att ringa utan att någon svarade. Ringandet fick dammet som svävade i rummets mörker att virvla upp. Jag och min fru sa inte ett ord till varandra. Jag drack upp min öl och hon grät ljudlöst. Jag räknade till tjugo signaler, sedan gav jag upp. Man kan ju inte räkna telefonsignaler i all evighet heller.
Citat ur Lederhosen:
"Jamen, varför bestämde sig då din mor för att skilja sig under de där trettio minuterna?"
"Det förstod inte ens mamma själv under lång tid. Det var det som gjorde att hon betedde sig så underligt sen. Det enda hon var på det klara med, var att hon kände en outhärdlig avsky växa inom sig medan hon tittade på mannen i lederhosen. En avsky för sin man som var så stor att hon inte kunde rå på den. Lederhosenmannen hade precis samma kroppskonstruktion som min pappa - ja, om man bortsåg från hudfärgen - samma form på benen, magen och den begynnande flinten. Han stod där, skakande av skratt i de nya lederhosen, och såg ut att stormtrivas. När mamma såg på honom, kunde hon känna hur en vag känsla undan för undan blev allt starkare. För första gången insåg hon hur mycket hon egentligen hatade sin man."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar