Linda Olsson, Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson
En väldigt vacker bok, jag hittar inte andra ord än vacker. Boken handlar om vänskapen mellan Veronika, ung författare, och Astrid, äldre kvinna i ensamhet. Veronika bosätter sig tillfälligt i en enslig by på landsbygden för att skriva sin bok. Astrid bor i grannhuset. Deras vänskap börjar då Veronika vinkar till Astrids köksfönster som står på glänt.

Citat, när Astrid vaknar:
Astrid låg stilla med spetsade öron och såg rummets tak ändra färg. Mörkrets ljud var svaga men välbekanta. Hon hörde snön anpassa sig till den långsamt stigande temperaturen, märkte vinden som gjorde sig beredd att friska i, uppfångade rasslet när små fötter kilade över den hårda skaren på snön som töat och frusit om vartannat. Natten hade givit vika; dagen grydde. Hon hörde morgonens första ljud: kråkor som kraxade. Som om ljudet burits dit av ljuset trängde det in i rummet. Hon rörde sig inte, men hennes ögon var öppna, hörseln skärpt. Ljuden och ljuset sträckte sina tentakler runt rummet, fingrade på väggarna, taket, golvet. Gled över hennes filt och stannade till. Hon betraktade ljuset när de första bleka solstrålarna vandrade över den grå takytan. Det gick inte att komma undan. Till slut måste hon kapitulera och ta itu med ännu en dag.

Citat, när Astrids mor lämnar henne:
När och var börjar det? Under alla dessa år som jag har vårdat minnet av min mor tror jag att jag gjorde det ögonblicket till såväl början som slutet. När jag såg henne stiga upp i vagnen med ryggen vänd mot mig. Det tycktes utmärka slutet på allt som var gott, på själva livet. Och början på en livslång ensamhet. När jag tänker på det nu undrar jag. Jag tror att det kanske inte finns några sådana avgörande ögonblick över huvud taget. All början och allt slut är flytande. Långa kedjor av händelser där vissa länkar förefaller så ovidkommande och andra så oerhört betydelsefulla medan de i själva verket äger samma tyngd. Det som kan framstå som ett enda dramatiskt ögonblick är bara en länk till det som var före och det som kommer efter.

Citat, när Veronika och James älskat:
Han vänder sig ett kvarts varv och lade sig på rygg med armarna i kors under huvudet. Jag iakttog hans profil och inpräntade varje linje i minnet.
"När vi har älskat ligger jag vaken och ser på dig", sa han. "Jag är orolig för att du tyst ska lyfta på täcket och försvinna om jag blundar. Försvinna som en hjort i mörkret."

Citat, när Veronika berättar för Johan att hon åker till James:
När jag berättade det för honom visste jag att jag aldrig mer ville orsaka någon en sådan smärta. Kanske ljuset spelade mig ett spratt, men det var som att se någon dö. Som om plötsligt allt liv runnit bort från både ansiktet och kroppen. Han satt blickstilla med vidöppna ögon. Bara hans händer rörde sig, om varandra, om och om igen. Så började tårar falla på fingrarna. Han gjorde inget försök att torka bort dem. Det fanns ingenting jag kunde säga och vi satt där tysta medan gästerna vid de andra borden fortsatte äta, skratta, prata. Som om ingenting hade hänt. Till slut ursäktade han sig och gick på toaletten. Jag betalade och väntade i foajén när han kom ut igen.
[...]
"Jag hade fel, Veronika", sa han och tittade upp. "nuet räckte inte. Jag ville ha framtiden också."

Citat, när Astrid tagit livet av sin dotter:
När morgonsolens första strålar visade sig gick jag tillbaka hem med hennes kropp i min famn. Jag gick upp till badrummet och klädde av henne. Kroppen var så lätt på min arm och hennes hud var så vit. Jag tog vatten i min kupade hand och tvättade henne. Det droppade i tvättstället, som tårar. När jag var färdig svepte jag en mjuk handduk om henne innan jag gick in i sovrummet och plockade fram hennes dopklänning. Jag satte den på henne och borstade hennes våta hår. Jag höll henne hårt intill mig och rörde vid håret med handen. När jag tryckte läpparna mot hennes huvud kände jag ingen annan doft än tvålens svaga parfym.
Jag lade henne i hennes säng och slätade till filten. Sedan gick jag ner i köket där min man satt vid bordet.
"Ditt barn är dött", sa jag.
Och sedan fanns bara tystnad.

Citat, dikt av Minamoto no Shigeyuki (960-1000)
Som en driven våg,
Kastad av våldsamma vindar mot klippan,
Sådan är jag: ensam
Och bruten på stranden,
Med minnet av det som var.