Anna Gavalda, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda
En underbar samling noveller, var och en med stor överraskningseffekt. Här blir det aningen absurda näst intill normalt då det avhandlas med lugn och självklarhet. Som när de två ynglingarna totalförstört inredingen i pappas Jaguar då de av outgrundlig anledning stängt in ett förmodat avlidet vildsvin i bilen. Ett vildsvin som strax vaknar till liv och massakrerar hela bilens interiör. Då de går från olycksplatsen i tyst samförstånd med leenden på läpparna. Det var en del av livet bara...

Men så till mitt favoritcitat ur denna novellsamling:
Han räcker mig min svarta kappa och då...
Jag beundrar den konstförfarnes arbete, hatten av för det, det är väldigt diskret, närmast omärkligt, det är verkligen väl uträknat och strålande bra utfört: i samma stund som han lägger kappan över mina blottade silkeslena axlar, tar han sig den halva sekund som krävs och får till en fulländad huvudböjning ner mot kavajens innerficka för att kunna kasta ett öga på mobilens meddelanderuta.
Jag är återigen vid mina sinnens fulla bruk. I ett enda slag.
Den förrädaren.
Den otacksamme karln.
Vad har du nu ställt till med, din olycka!!!
Var hade du tankarna då när mina axlar var så rundade, så varma och din hand så nära!?
Vad för något tycktes dig viktigare då än mina bröst som bjöd ut sig för din blick?
Vad låter du dig störas av när jag förväntade mig att få känna din andhämtning mot min rygg?
Du kunde alltså inte låta din förbaskade manick vara till sen, sen när du väl hade älskat med mig?
Jag knäpper kappan ända upp i halsen.
Ute på gatan börjar jag frysa, jag är trött och mår illa.
Jag ber honom följa mig till första bästa taxistolpe.